En dag när han var ute och promenerade, kom han till en öppen plats mitt i skogen, och mitt på den platsen stod en stor ek, och från ekens topp hördes ett högt surrande ljud.
Nalle Puh satte sig ner vid trädets fot med huvudet mellan tassarna och började fundera. Först tänkte han:
– Det här surret betyder nånting. Det finns inget sånt där ljud, som bara surrar och surrar utan att det betyder nånting. Om det är ett surr, så måste det vara nån som surrar, och den enda meningen med att surra som jag kan tänka mig är för att visa att man är ett bi.
Så funderade han en lång stund igen, och så sa han:
– Och den enda meningen med att vara ett bi, som jag vet, är att göra honung.
Och så reste han sig upp och sa:
– Och den enda meningen med att göra honung är att jag ska äta den.
Och så började han klättra upp i trädet.

Om en liten stund kom de till huset, som I-or hade hittat, och strax innan de var framme knuffade Nasse på Puh och Puh knuffade Nasse, och de sa till varandra: "Jo, det är det" och "Det är inte möjligt" och "Det är verkligen det".
Och när de kom fram, var det verkligen det.
– Se bara, sa I-or stolt, när han hejdade dem framför Nasses hus. Det är namn på det och allting.
– Å! ropade Christoffer Robin, som inte visste om han skulle skratta eller gråta.
– Ett idealiskt hus för Uggla. Tycker du inte det också, lilla Nasse?
Då gjorde Nasse något Storslaget, och han gjorde det nästan som i en dröm, medan han tänkte på de underbara ord Puh hade sjungit om honom.
– Ja, det är ett idealiskt hus för Uggla, sa han storslaget. Och jag hoppas att han kommer att bli lycklig i det. Sedan stod han och svalde ett par gånger, för han hade varit lycklig i det själv.
– Vad tror du, Christoffer Robin? frågade I-or en smula ängsligt. Han kände att någonting var på tok.
Christoffer Robin ville fråga om en sak först, och han undrade hur han skulle göra det.
– Ja, sa han till slut, det är ett mycket trevligt hus, och om ens hus blåser omkull, måste man flytta till ett annat, inte sant, Nasse? Vad skulle du göra , om ditt hus hade blåst omkull?
Innan Nasse hann tänka , hade Puh svaret färdigt.
– Han skulle komma och bo hos mig, sa Puh, skulle du inte det, Nasse?
Nasse klämde hans tass.
– Tack, Puh, sa han, det skulle jag helst av allt.

– Det är rätt, sa I-or. Sjung bara. Ram-ti tiddeli tam ti ta. Vi går över daggstänkta berg, fallera. Roa dig du.
– Det gör jag, sa Puh.
– Det är somliga som kan det, sa I-or.
– Nej men I-or, vad står på?
– Står nånting på?
– Du verkar så ledsen, I-or.
– Ledsen? Varför skulle jag vara ledsen? Det är ju min födelsedag. Den lyckligaste dagen på hela året.
– Din födelsedag? sa Puh mycket överraskad.
– Javisst, det kan du väl se. Titta på alla presenter jag har fått. Han slängde fram och tillbaka med ena benet. Se på födelsedagstårtan. Med ljus och kanderat socker.
Puh tittade först åt höger och sedan åt vänster.
– Presenter? sa Puh. Födelsedagstårta? sa Puh. Var då?
– Kan du inte se dem?
– Ne–ej, sa Puh.
– Inte jag heller, sa I-or. Det var bara skämt, förklarade han. Ha ha.
Puh kliade sig i huvudet. Han var en smula förbryllad av allt det här.
– Men är det verkligen din födelsedag? frågade han.
– Ja visst.
– Jaså... Jag har den äran att gratulera dig, I-or.
– Och jag har den äran att gratulera dig Puh Björn.
– Men det är inte min födelsedag.
– Nej, det är min.
– Men du sa ju: "Jag har den äran..."
– Ja varför inte. Jag må väl gratulera dig till att slippa en sån tråkig födelsedag som min.

Och medan de gick, berättade Tiger för Ru (som gärna ville veta det) om allting som Tigrar kunde göra.
– Kan de flyga? frågade Ru.
–Ja, sa Tiger. Tigrar är styva flygare. Kolossalt styva flygare.
– Å! sa Ru. Kan de flyga lika bra som Uggla?
– Ja då, sa Tiger. Men de vill inte.
– Varför inte det?
– Tja, de tycker helt enkelt inte om det.
Det kunde Ru inte begripa, för han tyckte det skulle vara härligt att kunna flyga, men Tiger sa att det var svårt att förklara för den, som inte själv var Tiger.
– Nå, sa Ru, kan de hoppa lika långt som en Kängu?
– Ja, sa Tiger, när de vill så.
– Jag älskar att hoppa sa Ru. Ska vi se vem som kan hoppa längst, du eller jag?
– Det kan jag sa Tiger. Men vi får inte stanna nu, då kommer vi för sent.
– Vad kommer vi för sent till?
– Till vad det nu är som vi måste komma i tid till, sa Tiger och ökade farten.
Om en liten stund kom de till de Sex Tallarna.
– Jag kan simma, sa Ru. En gång fölla jag i ån, och då simmade jag. Kan Tigrar simma?
– Ja, det är klart. Tigrar kan göra allting.
– Kan de klättra i träd bättre än Puh? frågade Ru och stannade vid den största Tallen och tittade upp på den.
– Klättra i träd gör de bäst av allt, sa Tiger. Mycket bättre än Puh.
– Kan de klättra upp i det här?
– Såna där träd klättrar de alltid i, sa Tiger. Upp och ner hela dagarna.
– Å, Tiger är det sant?
– Jag ska visa dig, sa Tiger modigt, och du får sitta på min rygg och titta på. För han upptäckte plötsligt, att av alla de saker han hade sagt att Tigrar kunde göra, var trädklättring det enda han kände sig säker på:
– O, Tiger – o, Tiger – o, Tiger! pep Ru förtjust.
Så satte han sig på Tigers rygg, och så klättrade de.

Det artade sig att bli en av Kanins arbetsamma dagar. Strax han vaknade kände han sig så betydande, som om allting berodde på honom. Det var rätta dagen att organisera någonting och att skriva ett Meddelande undertecknat Kanin eller att höra efter vad Alla Andra tyckte om saken. Det var en idealisk morgon att skynda iväg till Puh och säga: Jaha, då går jag väl och underrättar Nasse" och sedan gå till Nasse och säga: "Pun tycker att... men det är bäst vi frågar Uggla först." Det var en riktig Generaldag, en sådan dag då alla sa: "Ja, Kanin" och "Nej, Kanin" och väntade på order från honom.

Kängu och Ru tillbringade en lugn eftermiddag i den sandiga delen av skogen. Baby Ru övade sig att hoppa jämfota i sanden och trilla ner i råtthål och krypa upp ur dem igen, och Kängu sjåsade omkring och sa:
–Hoppa bara en gång till, barn lilla, sedan måste vi gå hem. Och vem kom klivande uppför backen just då om inte Puh.
– God middag, Kängu.
– God middag, Puh.
– Titta på mig, när jag hoppar, pep Ru och trillade ner i ett nytt råtthål.
– Se god dag, lilla barn! sa Puh.
– Vi var just på väg hem, sa Kängu. God middag, Kanin. God middag, Nasse.
Nasse och Kanin hade nu kommit upp på andra sidan av kullen och sa "God middag" och "Tjänare Ru", och Ru bad dem se på, när han hoppade, och så stannade de och såg på.
Och Kängu tittade också...
– Kängu, sa Puh, när Kanin blinkat åt honom två gånger, jag vet inte, om du är intresserad av poesi?
– Nästan inte alls, sa Kängu.
– Jaså! sa Puh.
– Ru, lilla vän, bara hoppa en gång till, sedan måste vi gå hem.
Det var tyst en stund, medan Ru hoppade ner i ett nytt råtthål.
– Fortsätt, viskade Kanin med hög röst bakom tassen.
– På tal om poesi, sa Puh, så hittade jag på en liten stump, medan jag var på väg hit. Så här lät den – hm –låt mig se...
– Verkligen! sa Kängu. Nu lilla Ru...

– Ru har trillat i! skrek Kanin, och han och Christoffer Robin kom rusande ner för att rädda Ru.
– Titta jag simmar! pep Ru från mitten av dammen och åkte nerför ett vattenfall till nästa damm.
– Hur är det med dig, lilla Ru? ropade Kängu ängsligt.
– Bra! sa Ru. Titta jag si... och så åkte han nerför nästa vatten fall i en ny damm.
Var och en försökte hjälpa till på något sätt. Nasse, som plötsligt blivit klarvaken, hoppade upp och ner och skrek:
– O, så hemskt!
Ugglan förklarade lärt, att i händelse av plötslig doppning var det huvudsaken att hålla huvudet över vattnet. Kängu skuttade längs stranden och sa:
– Hu känner du dig, lilla Ru? på vilket Ru från den damm, där han råkade befinna sig för tillfället, svarade:
– Titta jag simmar!
I-or hade vänt sig om och doppade ner svansen i den första dammen, som Ru trillat i, och med ryggen åt olyckan stod han och muttrade tyst för sig själv och sa:
– Allt det där blaskandet! Men hugg tag i min svans, lilla Ru, så blir allt bra igen.
Och Christoffer Robin och Kanin sprang hastigt förbi I-or och ropade till de andra framför dem.
– Ru, nu kommer jag! skrek Christoffer Robin.
– Lägg ut nånting tvärs över ån längre ner, några stycken av er! ropade Kanin.
Men nu fick Puh tag i någonting. Två dammar nedanför Ru stod han med en lång påle mellan tassarna, och Kängu kom dit och tog fatt i andra ändan av den, och så höll de den mellan sig över den grundaste delen av dammen, och Ru, som fortfarande stolt bubblade:
– Titta jag simmar! kom flytande mot den och klättrade upp.
– Såg ni, när jag simmade? pep Ru upprymt, medan Kängu bannade och torkade honom. Puh, såg du, när jag simmade? Det kallas att simma, det jag gjorde. Kanin, såg du, vad jag gjorde? Simmade! Tjänare Nasse! Hör du Nasse, vad tror du, jag gjorde? Simmade! Christoffer Robnin, såg du vad...

Christoffer Robin bodde högst uppe i skogen. Det regnade och det regnade och det regnade, men till hans hus kunde vattnet inte nå upp. Det var ganska lustigt att titta ner i dalarna och se allt vattnet omkring sig. Men det regnade så kraftigt, att han för det mesta stannade inomhus och tänkte på saker och ting. Varje morgon gick han ut med sitt paraply och markerade med en pinne, hur högt vattnet stigit, och nästa morgon kunde han aldrig uppgäcka sin pinne, och så satte han dit en ny pinne och gick hem igen, och varje dag hade han kortare väg hem än dagen förut. På den femte dagens morgon såg han vatten på alla sidor om sig och visste, att han för första gången i sitt liv var på en riktig ö. Vilket var spännande.
Samma morgon kom Uggla flygande över vattnet för att säga "God morgon" till sin vän Christoffer Robin.
– Hör du Uggla, sa Christoffer Robin, jag är på en ö, det är väl livat!
– De atmosfäriska förhållandena har varit mycket otillfredsställande på sista tiden, sa Ugglan.
– Vad för något?
– Det har regnat, förklarade Ugglan.
– Ja, sa Christoffer Robin, det har det.
– Vattenståndet har nått en rekortartad höjd.
– Att va, sa du?
– Det finns en hel del vatten häromkring, förklarade Ugglan.
– Ja, sa Christoffer Robin, det finns det.
– Emellertid är det gynnsamma utsikter för ett hastigt omslag när som helst...
– Har du sett till Puh?
– Nej. När som helst...
– Jag hoppas han mår bra, sa Christoffer Robin. Jag har tänkt på honom. Jag förmodar att Nasse är hos honom. Du tror inte det är någon fara för dem, Uggla?
– Det tror jag inte. Ser du, när som helst...
– Snälla du, se efter. För Puh har inte mycket förstånd, han skulle kunna hitta på något dumt, och jag tycker så mycket om honom, Uggla. Förstår du?
– Det klarar sig nog, sa Ugglan. Jag ger mig av. Är strax tillbaka. Och så flög han.
Efter en stund var han tillbaka igen.
– Puh var inte där, sa han.

– Vad jag tycker mest om är att göra ingenting, sa Christoffer Robin.
– Hur gör man ingenting? frågade Puh, sedan han funderat på det en lång stund.
– Jo, det är när nån ropar till en, just när man ska gå ut: "Vad ska du göra, Christoffer Robin?" och man säger: "Å, just ingenting", och sen går man och gör det.
– Jaså, sa Puh.
– Det är sånt där Ingenting vi gör just nu.
– Jaså, sa Puh igen.
– Det är skönt att gå och ströva och lyssna på allt som man inte kan höra, och ha det skönt.
– Å! sa Puh.