På spökjakt

Slottet finns verkligen!
En av våra kurskamrater, Britt-Marie, har lurat ut oss på spökjakt. Hon har lyssnat på skolradio med sina elever, och nu står vi här och tittar på Kilchburn castle i Inverawe.
Och det är alltså där i slottet han vandrar omkring, vårt spöke.

Legenden om Ticonderoga

Det var sent en kväll i Inverawe. Duncan Campbell, slottets herre, satt ensam i den gamla hallen när han plötsligt hörde en knackning. Han öppnade porten, och utanför stod en man, nerblodad och i sönderrivna kläder. Mannen bad flämtande om hjälp. Han sa att han råkat döda en man, och att förföljarna nu var honom hack i häl. Campbell lovade att skydda honom.
"Svär vid din dolk!" sa mannen, och Campbell svor. Därefter förde han mannen till en skyddad plats i slottet. Strax därpå hördes ännu en kraftig knackning på porten, och två män kom in. "Din kusin Donald har blivit mördad, och vi letar efter mördaren. Har du sett honom?" Campbell, som kom ihåg den ed han svurit, sa att han inte visste något om flyktingen, och männen gick sin väg.
Campbell, som naturligtvis var mycket upprörd, lade sig att vila. Efter en lång stund lyckades han falla i en orolig slummer. Plötsligt väcktes han av att hans mördade kusin stod vid sängen och sa med ihålig röst:
"Inverawe! Inverawe! Blod har gjutits. Skydda inte mördaren!"
Nästa morgon gick Campbell till den skyldige och sa att han inte längre kunde gömma honom. "Du har svurit en ed!" sa mannen. Lairden, som inte kunde neka till detta, lovade att inte förråda honom. Sedan förde han främlingen till en grotta där denne kunde gömma sig.
På natten visade sig spöket igen och upprepade orden från föregående natt. Nästa dag skyndade sig Campbell tillbaka till grottan men främlingen var inte längre kvar, grottan var tom. Följande natt såg han spöket för tredje gången. Nu sa det i stället:
"Farväl, Inverawe! Farväl, tills vi ses igen vid Ticonderoga!"

Tiden gick. Campbell blev major vid Fyrtioandra regementet, och ett år efter det att krig utbrutit blev han sänd till Amerika med sitt regemente. Väl där fick han till sin fasa veta att de skulle till Ticonderoga. Hans officerskollegor, som kände till hans historia, gjorde vad de kunde för att skingra hans fruktan. När de kommit till platsen kvällen före slaget, sa de: "Det här är inte Ticonderoga. Vi är inte där ännu. Det här är Fort George."
Nästa morgon när han mötte dem såg han härjad ut: "Jag har sett honom! Ni har lurat mig! Han kom till mitt tält i natt. Det här är Ticonderoga. Jag kommer att dö i dag!"
Och det var precis vad som hände.
Ullas hemsida